Så blev vi alla rasister!

”Det här är en bok om hur idéer som kretsar kring ras och hudfärg, efter sjuttio år, har återkommit för att bli en självklar del av svensk offentlig debatt. Vänsterns nya ”antirasister” hävdar att de vill blottlägga det socialt konstruerade i rasbegreppet, exempelvis genom att använda ordet rasifiering, men världsbilden de målar upp är en där ras fungerar som en egen kraft. Visst skiljer man sig från äldre tiders rasideologer – skulden för den rådande världsordningen är numera förlagd till vitheten – men den grundläggande synen på ras som en avgörande kraft i världen råder ännu. Vi studerar alltså den offentliga debatten. Vi skildrar offentliga diskussioner, akademiska trender, och sist men inte minst, hur dessa har påverkat den svenska politiken. Som vi kommer att visa handlar det om en förhållandevis liten men röststark grupp aktivister och teoretiker som har fört in ett, för Sverige, nytt och destruktivt sätt att behandla frågor som rör etnicitet, kultur och jämlikhet. Rasbegreppet, och rasistiska föreställningar, har naturligtvis aldrig helt försvunnit från det svenska samhället men det vi skriver om är en återkomst av rasbegreppet som fått långtgående konsekvenser i både samhällsdebatt och  inom olika offentliga institutioner. Mångfaldssatsningar finns i dag i alla sorters organisationer och ses som någonting självklart positivt av de allra flesta. Lika vanligt, och lika sällan ifrågasatt, är tankefiguren om att politik, medier och näringsliv ska spegla samhället som det ser ut och då främst med fokus på etnicitet. I den här boken reder vi ut vilka grundantaganden om världen som inryms i mångfaldsbegreppet, och vad det egentligen är som ska speglas. När någonting blir alltför självklart, och uppfattas som så gott att det hamnar bortom kritik, finns alltid risken att destruktiva inslag ignoreras”

Ovanstående är ett citat ifrån boken; Så blev vi alla rasister, skriven av Ivar Arpi och Adam Cwejman. Läs boken. En viktig bok inför valet specifikt men också generellt ur ett samhällsperspektiv för att förstå vad vi håller på med och vart vi är påväg.

I min profession möter jag många företag som genomför mångfaldssatsningar. Jag har varit kritisk, inte mot idén om mångfald men till angreppssättet, en längre tid. Fokus har nämligen ofta hamnat på etnicitet, sexuell läggning, yttre attribut och religion. Många företag sliter med vad det egentligen betyder med en mångfaldssatsning och de betalar ett högt pris när mångfaldssatsningen inte alls genererar innovation och kreativitet utan konflikter, dysfunktionella team och där de mest meriterade medarbetarna säger upp sig. Mångfald för mig handlar mer om drivkrafter, kommunikationsstilar, fallenhet för olika områden och ämnen, perspektiv, erfarenheter, åsikter och bakgrund. Vad vi missar är att allt detta kan paketeras i någonting som för ögat upplevs väldigt homogent men som i själva verket inte alls är det. Vad som är en, för företaget och affären, gynnsam mångfaldssatsning för ett bolag är inte automatiskt detsamma för ett annat. 

Det är min upplevelse att min färg på huden, efter 35 år i detta land, spelar roll på ett sätt som den tidigare inte har gjort. På ett sätt som jag inte har kunnat förklara och på ett sätt som jag själv inte är bekväm med. Plötsligt har den mörka huden blivit en merit i sig. Vad är det då man förväntar sig att jag ska bidra med? Plötsligt ökar jag ett procenttal under rubriken utlandsfödd eller med utländsk bakgrund. Förklara för mig tydligt på vilket sätt detta är en merit och hur jag förväntas använda detta yttre attribut i min profession. Det kan finnas rimliga argument, beroende på bolagets affär eller syftet i uppdraget jag anställs för, men oftast finns det inte det. Den här boken sätter ord på mycket av det som jag känner, tänker och upplever. 

De allra flesta människor jag har omgivits av och omges av är vita. Jag har alltså alltid avvikit i den bemärkelsen. Ibland är det tröttsamt att avvika (det kan många människor relatera till som avviker på olika sätt) men det är fortfarande inte någons fel. Vad det resulterar i, att avvika, är inte alltid rättvist och det förkommer rasism i flera möten men sällan har jag tagit det personligt. Jag har många gånger hanterat och förstått att mycket av det som uppstår i mellanmänskliga relationer går att härleda till rädslor för det som är okänt, för det som avviker och nyfikenhet inför det som är annorlunda. Klumpighet i frågeställningar, krav på extrem öppenhet kring min adoption, min bakgrund och mina familjeförhållanden har varit vardagsmat under hela min uppväxt. Som ett resultat av att inte vara normen, alltså vithetsnormen. (Jag har för övrigt inte heller passat helt in i könsnormen men det får bli ett annat blogginlägg). Jag har många gånger bemöt klumpigheten, kravet på öppenhet eller rasismen och samtidigt försökt hitta ett förhållningssätt som inte knäcker min egen integritet och samtidigt också försökt balansera; att inte skapa en dålig stämning i arbetsgruppen eller runt middagsbordet. Har inte alltid lyckats med det! Samtidigt; att vit har varit norm har för mig varit helt självklart eftersom jag har haft privilegiet att få växa upp i Sverige där merparten är vita. Att plåster, underkläder och annat har rubricerats som hudfärgade och inte representerat min hud har jag aldrig reflektera över förens för tre år sedan då jag var på en föreläsning i mångkulturellt center i fittja (där jag för övrigt upplevde stor förvirring kring mycket som sades och gjordes) … Så bli inte sekundärkränkt för min skull kring det där med plåster.

Den här boken sätter ord på mitt eget avståndstagande till vänsterns så kallade antirasistiska arbete där allt är den vita mannens fel. Vithetsnormen och patriarkatet har så klart påverkat mig hela livet. Det har dömt mig hårdare i nästan allt jag har tagit mig för. Jag lever i det och motarbetar det med varje framgång jag skördar. Genom meritokrati kan vi häva patriarkatet, det tror jag på. Min egen övertygelse om att jag är mer än mitt kön, min härkomst, min hudfärg och min bakrund är det jag tror på och en källa till det som driver mig framåt. Det är även det jag tror på när jag möter dig. Möjligheterna är oändliga för oss båda. Men, bara för att jag tror på att jag är mer än min härkomst betyder det inte att jag förnekar den eller skäms över den. Men, konstigt nog har mitt förhållningssätt i ovanstående frågor sets som rasistiskt i sig. Att jag på något sätt inte står för min härkomst. Att jag förnekar mitt ursprung. Att jag, genom att rätta mig i rådande samhällsstruktur, begår ett brott av något slag. När jag säger att jag älskar Sverige, att jag tycker att det är världens bästa land, är jag i vissa människors ögon en förrädare. När jag stolt säger att jag är svensk ifrågasätts den upplevelsen, i vissa kretsar, ofta med kommentaren; men vill du inte ta reda på ditt eget ursprung. Så jag ska både integreras och uppleva mig själv som utlänning. När jag inte stämmer in i klagosången kring den vita mannens skuld blir det dålig stämning. Jag levde inte upp till en förväntan som sattes på mig baserat på mitt kön och min hudfärg. Så hur mycket var den där procenten värd egentligen? Det är fördomsfullt och rasistiskt även om det görs med god avsikt och i tron om att vara antirasist. En gemensam nämnare för de stunder när jag känner att taket sjunker är, ironiskt nog, tillsammans med människor vars egen självbild är att de är öppna och fördomsfria. 

Ett mer förtjänstfullt förhållningssätt är att förstå att vi alla har fördomar som baserar sig på bland annat kön och hudfärg. Även jag har det. Min mörka hud är igen sköld mot mänskliga fenomen som kan härledas till både psykologi och biologi. Dessa fördomar skapar förväntningar på beteenden, förhållningssätt och attityder. Varje gång en fördom ej besannas kan du och jag välja att inte bli besvikna och förvirrade över att personen i fråga inte agerade som vi trodde. Vi kan istället lära oss av det och ställa oss själva frågan; Hur kom det sig att jag trodde detta om dig? Vad säger det om mig och mina antaganden, tolkningar och fördomar om dig. Det blir ett bra tillfälle att verklighetspröva sina egna föreställningar. Att våga se sin egen placering på den ”rasistiska skalan” och våga tänka om och tänka nytt är den enda vägan till att minska rasism och fördomar. 

”Vithetsteoretiker och den antirasistiska vänstern arbetar med detta utökade rasismbegrepp som inte är beroende av avsikter och medvetna handlingar […] Den utsatte ska ges tolkningsföreträde […] Människor kan inte längre påverka hur de tolkas, utan det blir helt upp till andra att fälla avgörandet och fördela skuld” Citat från samma bok s.64

Detta är djupt olyckligt i min värld. Det har lätt till att rasistkortet delges i tid och otid och står oemotsagt. Där avsikten och intentionen bakom agerandet inte får något utrymme i processen som bedömer huruvida en handling eller en kommentar var rasistisk eller ej. Det ger offermentaliteten extra bränsle och urholkar ordets faktiska värde. Det har gått inflation på ordet rasism och det har inte på något sätt gynnat mig som upplever rasism då och då. Jag drar mig för att använda ordet då vi är påväg att faktiskt förminska upplevelsen hos person som åberopa detta. När någonting missbrukas förlorar det sitt värde, alltid! Jag håller med författarna i allt de skriver. Och ovanstående fenomen går emot allt jag förespråkar. Jag tror ju på en dialog om tanken bakom, om intentionen och syftet. Jag tror ju på att vi som människor kan ta ansvar för vad vi tänker, känner och gör. Men om det inte får något utrymme. Om ingen intresserar sig för tanken bakom utan förutsätter baktanke vad är det då för vits att äns försöka sig på reflektion och självkännedom. 

När man själv saknar sakliga argument är det lätt att få igenom sin politik genom att skuld- och skambelägga oppositionen. Det är svårt att stå på sig med ett skampåslag i kroppen. Det kan alla relatera till oavsett kontext, det kan vara en politisk debatt eller en diskussion kring middagsbordet. Det har lett till att faktiska verkliga statistiskt bevisade problem sprungna ur religion och kultur har fått fritt spelrum att etablera sig i Sverige. 

I vårt polariserade samhälle där ”högt i tak” är ett skämt. Där politiker har visat på hur man på absolut sämsta sätt diskuterar olika värderingar och åsikter (nämligen genom skuld och skam eller inte alls) vill jag säga tack till dessa två personer för modet att skriva denna bok. Det finns så många meningar i denna bok värda att citera. Den är saklig och hänvisa till fakta, statistik, artiklar och citat. Läs den!

Kommentera

7 − 5 =