#MeToo del 2

Snälla. Stå kvar i osäkerheten. I den förvirring som är. Alyssa Milano skrev ”We might give people a sense of the magnitude of the problem”. Det är det vi börjar göra, eller hur?

Jag hör män och kvinnor säga:
-Man måste kunna få ge en kvinna en komplimang!
-Bestämmer jag över vem jag attraheras av?
-Det spelar ju ingen roll hur man gör, man är alltid fel …
-Jag ska alltså aldrig mer flörta med en tjej?
-Kvinnor är för känsliga!
-Har #MeToo gått för långt?
-Ett nej är inte alltid ett nej …
-Har inte alla situationer en maktordning, en hierarki?

Och politikerna gapar Anmäl! Anmäl! Anmäl!

Jag kommer att återkomma till dessa frågor och påståenden med lite tips på hur vi kan resonera med oss själva och varandra, men först, vill jag reflektera över dem som fenomen.

I min värld är alla ovanstående kommentarer ett uttryck för den förvirringen som pågår som alltid infinner sig när vi inte längre kan fortsätta som vi har gjort. Det kallas FÖRÄNDRING och människans psyke väljer ofta att försvara sig med fenomenet ”motstånd till förändringen”.

Förändring skaver för de allra flesta. När vi inte själva har valt förändring, och inte heller har kontroll över den, så gör förändring ont. Även de som inte trivs i systemet kan resonera ”Jag vet vad jag har, jag vet inte vad jag får”.

Det finns alltid människor som ”förlorar” på förändring. I detta fall är det de människor som i denna stund har mest makt. Det är mest män, men även kvinnor. I det långa loppet kommer fler att vinna på att vi nu tar tag i detta och försöker få till en förändring som består. Det blir mer rättvist för fler. Det innebär faktiskt att även de, med mest makt just nu, vinner i längden. De förlorar möjligheten att komma undan med sexuella trakasserier och ofredanden i lika stor utsträckning och det är väll på tiden?

#MeToo är ytterligare ett steg i vår strävan efter att bli ett jämställt land. Det handlar inte bara om lika lön för lika arbete (ett arbete som tyvärr måste fortsätta). Det handlar om att säga nej till en orättvisa mellan könen även på denna, ibland abstrakta och subtila nivå. Det handlar också om det krav som nu lyser igenom, män måste bli mer sensibla för varje unik situation. Det kräver närvaro, medvetenhet, förmåga att se och höra. En förmåga som alla under toppen och längs med maktordningen har behövt utveckla i varierad utsträckning i alla tider, kvinnor så väl som män.

Det är jobbigt och ansträngande och för somliga helt ny mark. Som skapar upplevelsen av att vara inkompetent och förvirrad. Känslorna, som upplevelsen kan skapa, är ofta obehagliga. Man kan känna sorg, ilska, rädsla med mera. Det är därför förändring gör ”ont”.

Det är sjukt jobbigt. Upplevelsen av att vara inkompetent och förvirrad är jag väl bevandrad i. Mitt tips, bli vän med den upplevelsen och lär dig att hantera känslorna. Man får öva. Man får börja tänka. Reflektera. Ändra sitt beteenden. Testa nya sätt att vara. Och man kan alltid ta ansvar och säga förlåt om man läser in fel signaler och det blir fel.

Men hörni, #MeToo handlar inte om att ”läsa in fel signaler”. Det handlar ju om män som givit sig själva rätten att skita i alla signaler som har givits. Normerna i vårt samhälle har gjort det möjligt för dem att göra det. (Läs mer om mina reflektioner kring könsnormer här ). Det handlar om, att även omgivningen har skitit i alla signaler som har givits, för att det har varit lättast i stunden. Minsta motståndets lag, även det ett mänskligt fenomen, som vi kanske bör se upp med just nu.

Det är många som famlar runt i mörket. Som desperat letar efter ETT rätt och ETT fel i denna förvirring. -Ge mig ett facit! Ge mig ETT sätt att vara på då OM jag inte längre får göra som jag alltid gjort!

Det finns inget facit! Istället för att leta utanför dig själv, leta inom dig efter ett rättesnöre. Som du kan hålla dig i i mörket. Som går i linje med att respektera kvinnan och hennes vilja. Då kanske det ljusnar.

I förvirringen ställer vi oss frågor och vi gör påståenden som vi hoppas ska mildra känslan av obehag.

1. Man måste kunna få ge en kvinna en komplimang …
Jag tror att de flesta män och kvinnor uppskattar en komplimang när den är uppriktig i det du tycker om. När avsikten är god utan en dold agenda. Om du ger en komplimang med ett krav på mottagarens beteenden, då är du ute på hal is. Då tror jag att de flesta, både män och kvinnor, ogillar komplimangen i varierad utsträckning. Komplimangen bör alltså vara villkorslös.

2. Bestämmer jag över vem jag attraheras av?
Jag vet inte! Kul fråga! Jag kan attraheras av många saker hos många personer OM vi pratar attraktion i bred mening. Det kan vara någons utbildning eller brist på, någons förhållningssätt till livet, någons bakgrund. Det kan vara både inre och yttre egenskaper som attraherar mig hos både män och kvinnor. Jag attraheras mycket av en människas värdegrund, eller nej, så här, jag attraheras av hennes förmåga, vilja och mod att titta på den. Och vad som attraherar mig säger ju allt om mig, det är ju subjektivt, så då kanske jag bestämmer över den trots allt …

OAVSETT!!! Attraktionen är inte problemet. Det är ju vad jag väljer att göra med den. OM jag väljer att uttrycka den och sådana fall VARFÖR, NÄR och HUR. Och det bestämmer DU absolut över!

Så reflektera mera. Här kommer några reflektionsfrågor: Varför vill du uttrycka din attraktion, för vems skull? Vad kan konsekvenserna blir? Vilka förhoppningar har du kring mottagandet? Och vad tänker du göra om mottagandet inte blir så som du hoppas på? På vilket sätt bidrar vetskapen om din attraktion till en framåtrörelse mot ert gemensamma mål? osv … Klurigt! Man får börja tänka och göra medvetna val och stå för konsekvenserna som ska drabba dig och inte mottagaren.

3. Det spelar ju ingen roll hur man gör, man är alltid fel …
Det spelar visst roll! Det är så enkelt att säga att det inte spelar någon roll. Fenomenet kallas ”skenbart oberoende” -Jag låtsas att jag inte bryr mig fast innerst inne vet jag att det är sjukt viktigt. Jag är förlamad av förvirringen och kapitulerar inför mina känslor av obehag.

Jag förstår tröttheten och maktlösheten. Tips, Va tyst och ge företräde till de som orkar. Se och lär, härma goda förebilder. Hitta någonting som motiverar dig. Kanske ditt barns framtid eller en väns situation!

4. Jag ska alltså aldrig mer flörta med en tjejen …
Hm, nä så kanske det är. OM din definition av att flörta är sexuella trakasserier och ofredanden så nä, då ska du aldrig mer flörta! Om du istället utvecklar din sensibla sida. Om du istället börjar tänka. Reflektera. Ändra ditt beteenden. Testa nya sätt att vara. Så kommer du kanske hitta ett nytt sätt att flörta på. Och då tror jag att du även kommer att uppleva en helt annan respons än tidigare, bara en gissning. Och man kan alltid ta ansvar och säga förlåt om man läser in fel signaler och det blir fel.

5. Kvinnor är för känsliga …
Med tanke på omfattningen av detta problem vill jag nog påstå motsatsen. Vi är ganska hårda, tåliga, uthålliga och tuffa. Rent av okänsliga emellanåt med en otrolig impulskontroll och förmåga till att rationellt förklara och hantera känslor av obehag. Som jag gör just nu! Hanterar de känslorna denna kommentar väcker i mig på ett rationellt sätt, inte på ett känslosamt sätt. I sådana fall skulle jag ha skrikit FUCK YOU!

6. Har #MeToo gått för långt …
Vem kom på den frågan! VEM!

7. Ett nej är inte alltid ett nej …
PRECIS! Det är därför DU måste utveckla din sensibla förmåga att kunna tolka och avgöra varje unik situation. De gånger jag verbalt har sagt NEJ men menat JA har jag kommunicerat mitt JA med all önskvärd tydlighet i min icke-verbala kommunikation. Du har sett mitt JA i mitt ansiktsuttryck, i min mimic, i mina ögon och på mitt kroppspråk … Min blick har sagt mer än tusen ord!

Det är inte en sådan situation som män och kvinnor refererar till när de använder ”Ett nej är inte alltid ett nej”. Det är ytterligare en kommentar som ska fria mannen ifrån det delade ansvaret att samtycke föreligger. Annars skulle vi väll använda ”Ett JA är inte alltid ett JA” i lika stor utsträckning men det påståendet har jag aldrig hört någon säga. Har du?

När du hör dig själv tänka, ”Ett nej är inte alltid ett nej”, för att rättfärdiga någonting du gjort. Då har du förmodligen gjort bort dig. När du och ditt gäng skämtar om ”Ett nej är inte alltid ett nej” är det förmodligen någon som har gjort en annan person illa.

Nu ska Sverige testa samtyckeslagen, för att understryka vikten av samtycke, bland annat. Som ett steg mot ett mer jämställt samhälle, eller? Det blir intressant att se utfallet. Det värsta som kan hända är ju att lagen, som så många andra lagar, blir verkningslös och mer ett alibi för att ”regeringen minsann har gjort någonting” … Det bästa som kan hända är ju att lagen förändrar normen i sin innersta kärna. Det hoppas jag på!

8. Har inte alla situationer en maktordning, en hierarki?
Alla grupper skapar någon from av hierarki medvetet eller omedvetet, även det ett mänskligt fenomen som har sitt berättigande i hur vi samordnar oss. Vad vi vill är ju att den hierakin ska vara högst medveten och synlig, baserad på väl underbyggda argument med den mest kompetenta högst upp. Det är ju inte så det ser ut, eller hur? Varje unik situation, varje unik grupp behöver ta fram vad som är ”mest kompetent” för just deras uppdrag med de förutsättningar gruppen har.

Visste du att: De egenskaper och förmågor som kunskapsföretag behöver erbjuda i sitt ledarskap, för att behålla kompetenta medarbetare och skapa goda organisatoriska resultat, finns hos kvinnor i större utsträckning än hos män, enligt Sveriges Försvarshögskola som forskar på ledarskap.

Det handlar ju inte om att hon är född till kvinna. Det handlar ju om att samhället har ställt högra krav på kvinnors förmåga att lyssna, visa empati och omtanke, visa omsorg för flera, hitta lösningar som passar gruppen, medla i konflikter, ta sitt ego ur bilden, kunna motivera och inspirera och med det vara ett föredöme i svåra situationer. Kvinnor har förväntats vara sensibla och har därför utvecklat den förmågan. Nu bör vi fortsätta vara sensibla och även ställa samma förväntan på fler män.

Det här med ”mest kompetent högst upp” blir ju en bra övergång till våra politiker. De gapar anmäl, anmäl, anmäl. Hos en underbemannad, slutkörd poliskår som inte ens har resurser för att utreda en regelrätt våldtäkt fångad på film. Jag anstränger mig, och försöker att resonera till politikers fördel. Då tänker jag att jämställdhetsministern vill få till någon form av upprättelse för alla dessa kvinnor. Hon kommer inte på någonting bättre än att hänvisa till en myndighet som går på knäna.

Upprättelse är viktigt! Jätteviktigt. Om polisanmälan ger dig den upprättelsen du behöver, anmäl så klart. Men upprättelse ser olika ut för olika personer och situationer. Fundera på hur upprättelsen ser ut för dig. Vad behöver du? Det kan vara någonting helt annat än att göra en polisanmälan.

Det finns någonting i Anmäl! Anmäl! Anmäl! som jag upplever mindre konstruktivt. I kölvattnet av detta poppar idéer upp kring appar och digitala tjänster som på olika sätt ska kartlägga förövare. Drevet drivs på av slagord från våra politiker. Jag tror inte på det. Jag har kanske fel. Jag tror inte heller på #Ihave. Jag vill inte se flera miljoner män skriva #Ihave på sin facebooksida.

Jag tror mer på upprättelse och försoning. Jag tror mer på möjligheten till att ge och få ett förlåt. Jag tycker att vi underskattar den läkande kraft ett uppriktigt förlåt kan ha. Jag vet att många rannsakar sig själva. Jag vet att många är ångerfulla och har kommit till insikt. De som ofredat och de som stod och såg på. Vi kan bidra till försoning och möta ett förlåt om det erbjuds. Vi kan också ta kontakt och be om ett förlåt om det inte kommer självmant. Jag tror på ett aktivt ställningstagande #nomore och att det sker en förändring i din vardag, att du tänker agera annorlunda nästa gång du vill ta för dig, eller ser att någon annan gör det.

Upprättelse och försoning sker på den utsattas villkor. Nu hoppas jag att vi alla orkar stå kvar i förvirringen och driver på förändringen i rätt riktning.

Kommentera

7 + 8 =