I fredags gäst spelade jag i en diskussionsgrupp. Initiativtagaren och kärnan till diskussionsgruppen har samlats varje fredag i snart 10 år. Vi träffades på ett fik; fiket öppnade en halv timme tidigare bara för sällskapet, under 10 minuter fylldes fiket av mer än 20 personer. Till min förvåning var alla en del i diskussionsgruppen. Ämnet för dagen var livskriser och frågeställningarna som följde var: hur undviker man livskriser, hur kan vi se och stötta andra i deras livskriser, hur förmedlar vi vår egen situation och vårt behov av stöd, är livskriser någonting som vi vill undvika eller är dem av godo emellanåt, är livskris en definitionsfråga och hur skiljer sig din definition ifrån min i sådana fall etc.
Jag tror starkt på inställningen till livet och till allt som kommer till mig. Jag tycker att det jag har fått i livet är intressant, men det viktigaste och det som säger någonting om mig är vad jag väljer att göra med det. Jag har rubricerat flera händelser i mitt liv som kriser samtidigt som allting är relativt. Om jag jämför min händelser med dina kanske min rubrik blir en annan. Jag kanske kan rubricera alla händelser som oförutsägbara bidrag till förändring.
Kris eller ingen kris; definitionen är mindre viktig i sammanhanget. Det viktiga är att få finnas i ett forum som erbjuder möjligheten att prata om det som händer i livet. Det skapar en upplevelse av samhörighet och samförstånd. Jag känner mig sedd och jag stannar upp och ser andra. Det ökar mitt välmående och det ger mig energi. Diskussionsgruppen är ett inslag som jag tänker behålla under 2010.
